”Dawn” är det första verket i en serie av Adam Seid Tahir som omtolkar det äldsta nordiska runalfabetet genom queer afro-nordisk lins. Detta runalfabet kallas “Äldre Futhark” och dess ursprung är omtvistat, både vad gäller mytiska berättelser och geografisk källa.

Det här verket utgår speciellt från en runa som kallas Dagaz och som symboliserar dag, gryning, ljus och hopp. Men vad kan hopp betyda för de som befinner sig i marginalen? Liksom alla runor från det här runalfabetet så bär Dagaz på många myter.

Genom dessa berättelser formar ”Dawn” omtolkningar och alternativa associationer för hopp. I föreställningen används olika praktiker som gravering, etsning, släpning och att rida på stora saker. Rummet förvandlas långsamt till ett skiftande landskap i en oändlig cyklisk gryning.